16. Till Mervi
En sommars under
har fyllt mitt sinne
med tacksamhet.
Min yngsta har
redan blivit vuxen.
Brösten svällt
i rodnande knoppar
som i parkerna
rosenknopparna
tränger fram
och lär sig
självmedvetenhet.
Kroppen böjer sig
mot vattnet
slinker in i vågen.
Med vågen rusar
den unga gestalten
med soluppgången.
O, min modersroll,
o, denna min glädje.
Säg hårda
och brådskande liv,
vill du att även jag
för ett ögonblick
skall bevekas till
ett leende.
37