20. Atte har vuxit sig lång
En gång mötte jag
på skogsvägen
en liten gosse
nästan knähög.
Jag böjde mig och frågade
vad den lilla färdemannen hette.
Jag är Atte, var barnets allvarsamma svar
med blicken fäst på tantens ögon.
Jag är Kaija, svarade jag lika allvarsam.
Så började en lång bekantskap
som gett mycken glädje.
Åren har gått och
på naturens befallning
fortsätter barnet växa.
De knähöga gossen har växt
sig lång.
Redan mäter han en mans mått.
Tack att Du med din Mor
kom mig till hjälp
då jag helt matt behövde den.
Ansvaret har vuxit
med livets krav.
Åter har undrens under
skett, som alltid
sker med oss.
Barndomen lämnas,
ungdomens ljuva dagar gryr
och mandomsåren skymtar.
Gott och ont får vi av Ödet
i jämna mått,
så behålls balansen.