Skolans högsta stadium
Då jag i socknens utkant stiger på bussen
ser jag i början av färden
bara ett fåtal skolelever.
Från kommunens utkanter
riktas resan mot skolorna.
För varje hållplats fylls bussen.
Jag ser med glädje skolelevernas
lugna ansikten. I det samma
avgör jag för mig själv
i vilken klass de går.
Som lärare är jag van att klassificera saker.
Det är ett sätt att klargöra den mängd
man ser omkring sig.
Den högsta klassen syns på eleverna,
de är på slutrakan av ett gatlopp,
som räckt i nio år. Sedan kommer frihet och
ansvar.
Ur en grupp som på vägkanten väntar på bussen
känner man igen högsta klassens elever
på deras iakttagande blick,
deras välvilliga uppförande
och deras söta blyghet
då de närmar sig en fullvuxen.
Inte ens ett behärskat uppförande
kan helt täcka den frihetsglädje
skolans sista klass hämtar med sig.
Även stora sorger täcks
under en mask av lugn.
20