3. Höstliturgi
Hösten har sin liturgi på bergen
och i den brusande granskogen.
Skogens tungt svajande
rörelser och
fåglarnas flykt,
sångerna som försvinner,
tystnadens stora musik.
De är höstens klicheer,
återkommer varje år.
Dem väntar jag på.
Dem älskar jag.
Denna gård har gett fåglarna
mat ur sina många bärbuskar,
sina många rönnar.
Rödhakarna dröjer hos mig
längre än de andra,
som för att trösta mig.
De övervintrar dock inte i Sibbo.
Jorden är snöfri och ännu inte frusen
då de försvinner i fjärran.
Regn dånar ofta på taket
med vinden och stugan
som resonansbotten.
Vattenådrorna i marken fylls,
men ibland medför torkan svårigheter för livet.
Hösten har sin liturgi
i skogens kamrar.
Sibbohösten är festlig.
Den glöder med röda och gula
lövverk i buskar och träd
med evigt gröna barrträd
som bakgrund.