4. Den första snön
Redan i oktober föll den första snön.
I gryningen ser jag stora
snöflingor falla
på min gård och bland träden.
Snart smälter den redan bort.
Den behagliga estetiska upplevelsen
besegrar ändå inte den melankoli jag bär
då jag ser mina samtidas
hemlöshet och hunger.
Nyheterna i television och radio
fyller min skogshydda i Sibbo.
Mitt hjärta bär
ständigt sorgdräkt.
Jag ser de tunga ödena,
men är oförmögen att hjälpa
Det är ett livstecken att jag
ännu kan falla i gråt.
Jag ler och skrattar ibland åt humor.
Livstecknen i mitt ansikte har
inte ännu försvunnit.
Då min levande människa
slutar andas
ligger min döda människa lugn
och flyttas i en kista
för kremering och
förenas som aska med markens jord.
Jag försöker hjälpa mig själv
från dag till dag.
Så frigörs andras tid och tålamod.
Min passion är att dö skuldfri och
sjunka lätt som snöflingor
i den eviga sömnen.